imstrongwithoutyou

Det kryper i kroppen på mig. En attack är på väg och den vill bara bryta sig loss. Och den är på god väg.
Jag vill bara skrika. Jag vill bara gråta. Jag vill bara gå in på toaletten. Men jag har lovat mig själv att jag inte ska göra så mer mot mig själv. Jag har klarat mig i dessa år så ska jag inte börja med det igen. Försöker komma på någonting att göra, vilket inte går så bra. Och på min spotify verkar det bara vara depplåtar som kommer upp. Vilket inte gör det hela mycket bättre. Som om den förstår hur jag känner mig nu.

Socialen har fortfarande inte haft det där mötet som de har sagt att de ska ha. Min ekonomiperson kom tillbaka igår efter ha vart ledig tydligen ett tag. Så antingen blir det imorgon eller på fredag. Hoppas gode gud att de skyndar sig för så här kan vi inte ha det.
Jag är tacksam att vi får bo här hos mina vänner, men det funkar inte i längden. Man behöver ha sitt eget, sitt egna space. Vilket man inte har nu. Har ju vardagsrummet, men det är inte samma sak.

Katterna hade blivit bra. Min mamma som är en ängel sa att hon kunde rensa kattlådan. Så hon åker hem till min bror varje dag efter jobbet och rensar deras låda.
Men idag fick jag reda på utav henne, inte min bror som har dem, att han vill inte ha kvar någon av dem längre.
Är inte det bättre att ta det med mig? Så att jag kanske kan fixa något? Och säga det till mig vid 19 på kvällen. Hur ska man då kunna fixa det? Varför ens lova att man kan ha katterna och sen säga att det inte går? 
Och där bröt jag ihop.
Hur jag än gör så kommer det inte att funka. 

Och för att göra saken lite värre så behöver de mer torrfoder och kattsand, vilket jag inte har råd med! Jag lämnade in papper till socialen i tisdags om det månadskortet som jag betalade för mina pengar som jag ska leva på. Plus läkarbesöket på VUP. Och bara det är över 400 kronor. Det ska ta två dagar att fixa det. Och min ekonomiperson försvann i torsdags. Men han fixade inte det innan! Och nu har det gått över en vecka. Han ordnade säkert inte det igår heller när han kom tillbaka. Så lär sitta utan pengar.
Och har han fixat det så ska jag ha pengarna om 5 minuter då klockan slagit en ny dag.
Vet inte hur jag ska göra om jag inte får pengarna. För han kan ju inte skicka ut dem så jag har dem denna månden eftersom jag har levt på över 400 kronor mindre denna månaden. Om han menar det så kommer jag bli sur och säga ett och annat!
För just nu orkar jag inte med detta mera. De har kört med mig hur länge som helst nu. De lovade mig att skulden skulle bli betalad och att AU mötet skulle vara den 28 januari. Sen så får man reda på att det har blivit ett missförstånd i det hela så att jag och min dotter skulle bo kvar på kvinnojouren i 2,5 vecka till. Vilket jag inte orkade med. Och sen säger dem att de ska ha ett möte med en chef i denna veckan. Egentligen igår/idag. Vilket de inte hade.
Hur mycket tror dem att jag orkar med egentligen? De vet hur jag mår. Hur jag känner. Och ändå så ska de köra över mig så här.
Ordnar de inte detta snart så ger jag upp. Helt ärligt, jag ger upp. För jag orkar inte behandlas som ingenting. Just nu känner jag mig som en boll som åker fram och tillbaka. De sparkar på mig och säge si och så. Ingen som har något korrekt svar.