28 år..
Kategori: Allmänt
Och motgångar hela livet. Alltid är det något som sätter käppar i hjulet för mig. Det tar aldrig slut.
Jag sökte in på Allmän kurs denna terminen också, men jag kom inte in. De glömde till och med att skicka ut papper om detta till mig så jag fick ta beskedet via telefonen istället.
Grät i en timme efteråt. Jag orkar inte göra någonting, men jag måste med tanke på barnen.
Dagen efter beskedet så fick jag brevet från skolan, de skickade väl ut efter samtalet, det var som ett slag i magen, igen.
Så tillbaka till soc, om jag nu får hjälp därifrån. Var där i torsdags så får väl se.
Jag bröt ihop när jag diskade förut. Jag pallar det inte.
Jag har haft motgångar sen jag gick i grundskolan och ännu tycks det inte vara över. Är tydligen inte meningen att jag ska få vara lycklig. Ska få vara olycklig och ha motgångar.
Man säger att man blir starkare av motgångarna man får/har. Men det kan jag inte påstå att jag har blivit. Istället så drar jag mig tillbaka och hamnar på botten igen.
Mitt liv har varit en ren pest rent ut sagt.
Jag mår inte bra hemma, barnen lyssnar inte för fem öre på mig, spelar ingen roll vad jag än säger/gör. Känns som om jag går in i väggen vilken dag som helst.
Sen har jag allt det gamla som ligger och bara väntar på bryta ut i huvudet.
Mobbning, misshandeln, pappa, skolan, soc, svin till killar.
Folk frågar mig hur jag mår.
Jag mår skit!
Men det är inget jag säger, utan jag säger att jag mår bra fast jag egentligen vill skrika ut allting. Fråga mig en extra gång, "hur mår du, egentligen?"
Det känns som att jag lyssnar på alla andras problem, tröstar dem, kramar dem. Men vem lyssnar på mina problem, tröstar mig, kramar mig? Oavsett om jag inte säger hur jag mår, så ska en vän se när man mår dåligt om man är såpass bra vänner. Det är inte bara ni som har problem. Jag har det också. Alla har det.
Efter samtalet från skolan så har jag insett vilka som är mina riktiga vänner.
Ni vet vart jag bor, ni har mitt nummer om inte så finns fb.. En enda vän pratade med mig om detta och kom till mig och tröstade, en enda!!
Det kändes/känns i hjärtat!
Ge och ta heter det..
