imstrongwithoutyou

Idag är jag i vecka 22. Jag var en vecka längre gången än vad vi trodde. Så hon som utförde ultraljudet satte fel datum till oss. Datorn hade inte hunnit registrera det nya datumet innan hon skrev ut det till oss.
Så den 30 september kommer våran lilla Elias.

Det har inte hänt så mycket mera faktiskt. Han sparkar hej vilt där inne och jag har känt den första sparken. Förut så har jag ju bara känt den inom mig i magen, men för några dagar sedan så kände jag när jag hade handen på magen en fot eller en hand som slog/sparkade. Blev lite tårögd och självklart så missade pappan det, som vanligt.
Det är som att bebisarna där inne vet att "nej nu känner pappa, så nu ska jag inte sparka."
För varje gång jag har sagt att han sparkar och är i närheten utav pappan så kommer han för att känna, men då slutar Elias att sparka. Retsticka det där! Eller så sparkar han så svagt så det bara är jag som känner fast pappan har handen på min mage precis där killen sparkar. 

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mera. Sitter och äter jordgubbar, de som jag och min dotter skulle ha ätit egentligen, men nu är det bara 2 kvar så det är ju ingen idé att spara dem. Snäll mamma man är. Men är man sugen så är man sugen, och jag vart ju barnledig igår så.. ja.

Ska snart ut på äventyr med, inte ett långt äventyr då men det räcker gott och väl!

Jag hittade sladden. Eller visste vart den var men orkade inte först.
Men nu så, här är bilderna på den lille och min fina mage..








<3

Gjorde som sagt ultraljudet förra torsdagen. Allt var bara bra. Vi fick även reda på könet på bebisen. Vi kommer att få en son. Det blev som jag ville från första början. Men min dotter blev inte lika glad för hon ville ha en lillasyster, men det är bara att vänja sig för här går det inte att ändra. Om det ändå vore så enkelt?
Han är planerad till den 9 oktober. Men han kan ju komma tidigare också med tanke på att jag föddes tidigare, min dotter föddes tidigare och pappan till barnet föddes tidigare.
Har även sagt det att han inte får någon födelsedagspresent av mig eftersom han själv fyller år den 4 oktober. (A)
Men han sa att han inte behöver ha något utav någon när han fyller eftersom den bästa presenten ligger i min mage och väntar på att få komma ut. Sött!
Vi fick ju bilder så klart på våran lilla son. (Känns ovanligt fortfarande att säga så, så jag kommer säga det hela tiden när jag pratar om honom eller skriver om honom så jag vänjer mig.) Men jag hittar inte sladden till mobilen som man kan ha i datorn och föra över bilderna så det får vänta lite med att lägga in bilden här.
12,5 cm var han i alla fall. Hur stor som helst såg det ut som på skärmen.
Jag frågade om man fick reda på vad det var för kön. "Om ni båda vill" fick jag till svar.
Kollade på exet som inte hade bestämt sig då jag frågade honom och han sa "självklart." Jag sa det att han hade fått gått ut ur rummet annars. Jag ville ju veta!
Efter ett tag efter vi hade fått reda på att det var en son som låg i magen på mig så säger hon "Jag hittar ingen kompis till honom här i alla fall"
Jag pustade ut och sa "Åh, vilken tur!" Kollade på henne och sa "oj då...."
Hon bara skrattade och sa "det är lugnt, man får säga så"
Vet inte vad jag hade gjort om han hade haft en kompis där inne, var ju bara beredd på en bebis.
Känner redan av sparkar, eftersom det är andra barnet jag bär på (som ska födas i alla fall) så känner man sparkar tidigare än på den förra graviditeten. Har jag fått höra.
Frågade även barnmorskan som gjorde ultraljudet och hon sa att jag kan känna det redan nu så det skulle inte vara så förvånande. Men att det är bara jag som känner det nu eftersom han inte sparkar så hårt än.

Skulle skriva någonting mer, men kommer inte ihåg vad det var..
Min kompis/före detta ame "jobbarkompis" ska också ha barn, hon väntar tvillingar och ska också få i oktober. Så vi har sagt att vi ska träna tillsammans när bebisarna är ute. Fast hon orkade inte springa sa hon idag när hon kom ner och besökte, så det blir att promenera med barnvagnarna när min dotter är på dagis och så. Får man komma ut lite också och göra saker än att sitta hemma hela tiden.
Det lät fel, som om att jag enbart kommer att göra det, men så är inte fallet. Har ju andra vänner med som jag kommer att umgås med så klart!

Nej, nu så var det väl ingenting mer?

5 månader på söndag.

Imorgon klockan 13.30 så är jag på sjukhuset, ligger i sängen, får kallt klet på min mage och tittar på bebisen via en tvskärm.
Har längtat tills den här dagen ska komma. Men nu när den är här snart så är jag orolig. Har sagt till barnets pappa att inte vara orolig/nervös, så är jag det själv.
Är nervös över hur många det är som ligger där inne. Jag är bara beredd på en bebis. Om den mår bra. Om allt står rätt till med alla organ osv.
Tänk om det är 2 stycken som ligger där inne. Vad ska jag göra då? Kommer ju i alla fall få en rejäl chock om de säger det imorgon.
Känner riktigt hur det sparkar/dunkar mot magen. Har gjort det ett tag nu. Kan det verkligen vara så att jag redan känner sparkar? Mitt ex (barnets pappa) har försökt att känna han med, men det är så svagt ännu så att man inte kan känna det på "den här sidan av magen" utan det känns bara inne i magen än så länge.
Nu är jag "barnslig" och sitter här med tårar i ögonen. Ett litet liv är inne i min mage, igen.

Så många barn jag egentligen kunde ha haft nu. 25 år och 6 barns mamma. Hur låter inte det då?
1 missfall, sen fick jag min dotter. Sen var det 2 aborter efter henne med hennes pappa. Sen 1 abort med mitt nuvarande ex (han som jag ska ha barn med nu) och nu denna bebisen.
Har ju lite historia bakom aborterna, men vilket jag inte vill ta upp nu. Är inte rätt tillfälle för det just nu.

I alla fall, ultraljud imorgon. Vill att klockan ska gå snabbare så man får det överstökat. Längtar tills jag får bilderna i min hand på bebisen. Jag ska roffa åt mig 2 stycken, man får ju bara 3 om de inte har ändrat det.
Har satt upp 2 ramar i hallen som jag tänkte ha fotona i.

Vi har även kommit på ett annat namn för killen då vi båda inte var nöjda med det vi hade. Bestämde det igår.
Eller han bestämde, eftersom jag har valt tjejnamnet och vill inte byta (han har inget att säga till om det), så fick han bestämma killnamnet fast jag kanske inte gillar det till 100 men man vänjer väl sig. Får hoppas på att det är en dotter jag bär på. Nej då, det kvittar vad vi får.

Bebisen vill verkligen inte sluta om det nu är den som håller på. Sparkar/slår hela tiden. Gör det mest när jag sitter framåtlutad, vilket jag gör nu.
Min mamma sa att man kan känna sparkar när man är i 4-5 månaden. Minns inte när min dotter började sparka när jag hade henne i magen.
Och en annan sa det att har man ett barn sen tidigare och blir gravid igen så kan man känna redan nu hur bebisen sparkar. Vet inte varför, men det var tydligen så.

Nej nu ska jag spela lite tänkte jag. Måste ha något att fördriva tiden med när man väntar på att big brother ska börja.
Min dotter är hos sin farmor. Hon kom hem igår efter ha vart borta i 6 veckor i sitt hemland. Så hon vill väl vara så mycket med henne nu. Hon har ju fått en hel del saker av farmor också så hon har väl inte tid med mig riktigt.