imstrongwithoutyou

Blev som jag tänkte. Våran socialsekreterare ringde mig nyss och berättade då att vi kommer själva att få betala hyran med dessa pengar jag får imorgon. Och hon satt nu (?!) och gjorde våran ansökan! Borde hon inte ha gjort det för längesen? Sen så säger hon att vi kan nog kanske betala våran elräkning själva!

Sa det att då har vi ju inga pengar kvar. Så hon skulle kolla på våran ansökan och räkna ihop allting och försöka posta det idag så vi får beslutet imorgon, annars får vi det på måndag.

Sen så skulle hon även ner till min killes jobb och prata med honom och be om en ny närvarorapport då han har ogiltig frånvaro! Saker som han inte har berättat för mig. Sa att jag var orolig då eftersom jag inte vill hamna i samma sits igen att bli "utslängd" härifrån pga detta.

Hon skulle iaf ner och prata med honom, berättade även att han hade bytt tid då han inte kommer upp på morgonen oavsett vilken tid han än går och lägger sig. Så det var därför han bytte tid till att börja senare.

Men jag kan ju lova att han får höra detta när han kommer hem att han har ogiltig frånvaro.

Och det behövdes inte, medans jag skrev detta så ringde han. Så då fick han allt höra! Fast han lät förvånad så får la se vad han säger när han kommer hem till lunchen sen.

Borde hon inte ha fixat våran ansökan för längesen? Nu ligger jag efter med hyran, det jag inte ville! Vill ju sköta detta denna gången! Allting har bara vart strul de senaste månaderna.

Först sonen när han låg i magen, sen när han föddes med namnet, underhållsstödet och fadersskapstest. Och nu när han har flyttat in till mig. Han vart utskriven från fk, trodde han var invandrare, kunde inte få bostadsbidrag, kunde inte skriva över hans pappadagar till mig. Allting är bara strul.

Blir det någonting mer så vet jag inte om jag pallar det. Det har vart alldeles för mycket på kort tid.

Allt detta har hänt på 4 månader. När ska man få lugn och ro?

Och nu slog en tanke, tänk om jag inte hade fått så mycket pengar imorgon. Hade socialen då betalat våran hyra med tanke på hans närvarorapport? För det var det enda han skulle sköta, inte ens det kan han!

För det är ju som att han betalar hyran och jag står för maten. Eftersom han går där nere.

Känns som allting var bättre förr. Då jag var själv och visste hur allting låg till osv.

Har hemska tankar på nätterna då jag inte kan somna med en gång. Därför jag alltid lägger mig när jag är som tröttast, för att slippa dessa tankar. Har inte sagt detta till någon, inte ens till han, han som jag bor ihop med. Fast en gång så sa jag bara att jag hade fått upp det i huvudet. Och han frågade varför jag inte väckte honom. Varför ska jag störa honom med mina tankar? Och varför ska jag väcka honom? Han behöver ju sova.

Som inatt. Gick och la mig, men kunde inte somna så då kom tankarna, handlade om döden. Som alltid. Ligger och tänker "Vad händer om jag inte vaknar imorgon bitti?" "Tänk om killen inte ser det att jag är borta utan tror att jag sover och sticker iväg till jobbet och tar min dotter till dagis. Sen vaknar sonen, skriker och skriker, men jag går inte upp. Sen kommer killen hem på lunchen och märker hur han skriker och upptäcker mig." Jag började gråta. Låter la "töntigt" att jag ens tänker så, men det är det jag gör.

Sen låg jag även och tänkte på om han dör, då har sonen ingen pappa kvar. Sen tänkte jag även på pappa och mamma. Inte många år kvar..

Det blev för mycket tänkande, så la mig och spelade spel på min telefon. Efter en stund kom dottern in och puttade på mig. Sa att hon ville att jag skulle sova hela natten inne i hennes rum då jag sa igår kväll att jag får se om jag kommer in och lägger mig. Men gick in och la mig där så jag slapp tankarna en stund.

Höll om henne och sa att "imorgon är det mamma och Victoria dag. Vi sätter oss och målar imorgon efter dagis."

Tankarna försvann och jag somnade.

Hatar dessa tankar.