Varnar nu för ett långt inlägg, men vill ni veta hur det har varit så läser ni, hur jobbigt det än är.

I maj 2004 träffade jag min dåvarande kille. Allting var jättebra, tills han blev utvisad tillbaka till sitt hemland Kina samma år i oktober. Det mest retliga då var att de tog honom en dag innan vi skulle ha gift oss. Han var kvar på migrationsverket i någon vecka innan han var tvungen att åka tillbaka till Kina. Han hade inte uppehålltillstånd, därför de tog honom. De tog honom hemma hos mig, när jag bodde hemma hos mamma. De kom och plingade på dörren på morgonen och mamma och hennes sambo skulle till jobbet så de öppnade dörren till slut. Killen gömde sig under sängen och de hittade honom. Vi gifte oss i besöksrummet på migrationsverket. Inte den drömmen man ville ha då men. Mamma och en från ungdomsgården, han körde mig och mamma dit, var vittne.
Samma dag som han blev utvisad så skjutsade killens mammas man dit mig, mamma och en kompis. Han ville inte följa med in, han orkade inte se det en gång till då hans fru (killens mamma) var med om samma sak och blev utvisad bara någon dag innan killen.
Den enda kontakten vi hade var via telefon när han var i Kina. Jag ringde till honom. 
En dag så frågade han mig om jag ville komma till honom. Självklart ville jag det, jag var kär och han var utvisad och vi hade inte träffat varandra på 3 månader, så jag åkte dit. Hans kusins man betalade resan dit för mig.
Jag skulle vara där i en månad, men det blev 3 månader. Jag åkte hem till Sverige strax innan jag skulle på intervjun hos migrationsverket i Jönköping.
Under den tiden jag var där så blev jag gravid. För första gången, jag var 19 år då. Var överlycklig och tänkte "Nu, nu måste han få komma hem!" Men jag fick missfall när jag var i Kina och jag blev jätte ledsen.
I april 2005 åkte jag hem, efter 3 månader som sagt. Strax där efter så gjorde jag intervjun. Och killen gjorde sin intervju i Kina.
I juli 2005 kom han tillbaka till Sverige, likaså hans mamma. Jag var överlycklig! Ringde killens kompis och kunde inte sluta le när jag pratade med honom.
Den 3e juli har jag för mig att det var så åkte jag och killens mammas man och hämtade dem i Stockholm på flygplatsen. Hade nog aldrig vart så lycklig som då!
I september samma år så gjorde jag graviditetstest hos ungdomsmottagningen. Jag var gravid! Vi skulle bli föräldrar i juni 2006.
Kom hem till killen, då bodde vi båda hemma hos mamma, och berättade nyheten. Fick väl ingen vidare respons. 
Strax därefter började det. Han började misshandla mig, puttade in mig i väggar, dörrar, dörrkarmar, slog mig i ansiktet, huvudet, armar, ben.. You name it. Men ALDRIG i magen! 
Gjorde UL i fjärde månaden som man ska göra, men visade sig att jag var 2 månader längre gången, vi skulle alltså ha barn i april 2006. 

Fick kontakta socialen och påskynda dem lite angående lägenhet, fick en ganska så snart. Flyttade in i februari tror jag att det var och den 31 mars 2006 kom våran dotter, 17 dagar för tidigt.
Misshandeln höll på hela tiden. Jag visste vilka knappar man skulle trycka på för att jag skulle få en smäll. Min vän och hennes mamma trodde mig inte, fast de hade jänt mig då i typ 14 år och han i 2 år. De trodde mer på honom än på mig.
Jag fick passa mig varje dag. Vissa säger "Men det är ju bara att lämna honom" Men det är inte så lätt, det är inte bara. Minns en gång, han bad mig sticka till mamma och ta med ALLA mina saker med en gång. Började gå mot mamma med täcke, kuddar osv och han kommer springandes bakom mig och slår till mig i huvudet, säger en massa saker och går in igen och jag gick tillbaka efter en stund till honom.
Hans bror hjälpte mig en gång. Han misshandlade mig men hans bror såg ingenting men han fattade vad som pågick. Jag låste in mig på toaletten, öppnade dörren försiktigt och såg hur hans bror smällde till honom på magen och skrek på honom. Han sa till honom att han inte skulle slå mig. Det värderar jag!
År 2007 fick jag nog! Jag sökte lägenhet utan hans vetskap. Fick smyga mig ut och säga att jag skulle någon annanstans när jag fick samtal och skulle kolla på lägenheten, då var hela hans familj där, mamma + man + bror.
Jag fick lägenheten och vi skiljde oss! Eftersom vi har barn ihop så dröjde det 6 månader, men ack så skönt det var!
Men dum som jag var så var jag tillsammans med honom ändå. Och det fortsatte.. Jag var hos honom i den lägenheten som vi bodde i tillsammans fast jag hade eget. Fast den första tiden var bra, ingen misshandel eller något. Men sen, sen började det igen.
Han åkte in i häktet ett par veckor, då förlorade han lägenheten för att en hyra var inte betald. Och han hade ingenstans att bo. Så han fick bo hos mig, hans mamma tjatade också på mig och varje gång jag slängde ut honom ringde hon och sa att jag ska låta honom bo hos mig.
Vi höll på i 7 år sammanlagt. 7 år av misshandel, eller 6 år, den sista tiden slog han mig inte, en gång på 1 år, men inte mer.

2009 tror jag att det var så träffade jag min nuvarande kille. Vi var inte tillsammans länge, och jag var otrogen med dotterns pappa. Kände mig "hemma" hos min dotters pappa. Vi hade ju gått igenom så mycket!
Men sen till sist så orkade jag inte mer med honom. I december 2010 så var jag gravid, med min nuvarande kille. Fast vi fick reda på det i januari/februari att jag var gravid.
Men vi var inte tillsammans, jag var singel under hela graviditeten. Jag ville inte ha något förhållande för jag ville finna mig själv. 
Sen så hade jag dotterns pappa som tjatade och min nuvarande kille som tjatade.
I september 2011 fick vi våran son. Och i december 2011 blev vi tillsammans. 
Om 2 dagar har vi vart tillsammans i 3 månader och jag har aldrig vart lyckligare! Han ställer upp på mig som bare den! Och han hjälper mig med min dotter. Hennes pappa? Han bryr sig inte ett skit tycks det som. Kan dröja flera månader innan han hör av sig för att få träffa henne, eller det är jag som hör av mig till honom. Och ändå så bor vi i samma stad. 20 minuter gångväg ifrån varandra.
Men jag är lycklig nu! Och någon dag vill jag förlova mig med honom, gifta mig? Det vet jag inte ännu. Har redan vart gift..

Detta är mitt liv, tänkte skriva om min pappa också. Så det får nog bli del 3.
Men allt detta som jag har upplevt, det är ett under att jag fortfarande är i livet idag, så många gånger som jag har tänkt att ta livet av mig. Satt till och med framför mitt ex med ett rakblad och började skära.. Och han kommer fram och tar en handduk på min handled.
Har räddat honom också, han hängde sig i en kabel i en krok i ena rummet där vi bodde så jag fick lyfta upp honom..
Så mycket har hänt i mitt liv på så kort tid.
Jag kunde ha vart död, jag kunde ha tagit en massa jävla skit. Men jag valde inte den vägen. Dels så tänkte jag på min dotter och dels för att det inte var värt det.

Det är hemskt att tänka tillbaka, därför jag aldrig pratar om det. Därför jag alltid har ett smile på mina läppar oavsett hur jag mår. Ibland så orkar jag inte med dagen, men jag måste. Sitter och gråter lite nu när jag skriver. Det är dem enda gångerna jag får ut mina känslor. Börjar någon prata om detta, så byter jag samtalsämne. Vill inte tänka tillbaka, vill leva i nuet. Fast det kan vara bra att prata av sig. Men, jag vill inte.