Tog precis min första citalopram på över 1 år. 1 år?! Och varför nu för?
Kände hur det började krypa fram inom mig och sen hade jag jätte tungt med att andas. Går in i köket och rotar i skåpet. Hade för mig att jag hade mer mediciner, men hittade dem inte. Hade ju citalopram och någon mer, tror jag iaf. Så måste gå till apoteket och kolla om jag har mer utskrivet.
Men varför just nu? Det har ju gått över 1 år. Jag slutade med dem för att jag var gravid. Läkaren sa att bebisen kan skrika väldigt mycket när det är fött, därför valde jag att sluta med dem och jag har inte behövt att ta efter det. Men just idag så var jag tvungen och jag vet inte varför.
Kan det ha med att göra att jag har börjat skriva om mitt liv och tänker på det nu? Satt och tänkte på att jag skulle ta delen om min pappa också tänkte jag på allt som jag har skrivit förut.. Så det kan ju ha med det att göra.
För när jag var hos polisen en gång med en från personalen från den verksamhet jag en gång var på så blev jag alldeles likblek i ansiktet och yr och kunde inte andas när polisen intervjuade mig angående min ex man.
Det var nog den största attacken jag har fått.
Detta är väl en del om varför jag inte vill prata/skriva om detta. 
Och nu har jag ju börjat så det får ta den tiden det tar. Har som sagt tagit en citalopram, får se hur jag mår efter en stund.
Känns tungt i bröstet.. Och min kille kom upp samtidigt som jag skulle ta medicinen så han blev orolig och ville vara uppe med mig. Men han behöver sova, om det är någonting så går jag in och väcker honom. Han ska inte behöva sitta uppe med mig när han behöver sova.

Varför i helvete skulle jag börja skriva om mitt liv för?!